Den tar en till ställen där man verkligen inte vill vara, och ställen man aldrig trodde livet ville ta en till.
Men hur kommer det sig att det känns som att det är ofta de där omvägarna som man verkligen inte vill ska finnas som finns iaf, och livet verkligen tvingar en in på den?

I guss livet tar alla dessa omvägar av en anledning som förr eller senare ska vara bra för oss..
Men tänk om jag vill att livets väg ska bestå av en vacker liten grusväg omgiven av vackra träd och grönt gräs..
Tänk om det är det jag vill ha?